Vi avvaktar domslutet med spänning och tvekar inte att driva ärendet vidare om vi förlorar. Vi måste markera behovet av ett fungerande straffrättsligt skydd för kvinnor som utsätts för mäns våld. Nuvarande våldsnivåer måste avspeglas i avkunnade domar med adekvata domslut. 

Trots insatser mot den våg av våld som kvinnor lever i, så saknas de djupa initiativen. Vi lappar och lagar och skärper straff och debatterar men att ta ett grundligt omtag om den våldsförståelse som präglar insatserna görs inte. Vi pratar ihjäl oss om jämställdhet men reser ett samtida förbud mot att beröra vad ojämställdhet i så fall är. Allt ska bli bättre, men vi vågar inte lyfta det som är dåligt så att det kan ligga till grund för tolkningen av vad som inte fungerar. Ändå vet vi hur vardagsnära kvinnors erfarenheter av sexuellt våld är. Efter Metoo går det inte att blunda för detta.

Paradoxalt nog har vi därför nu hamnat i ett läge med en repressiv straffrätt och ett flödande våld.

Just nu ligger en utredning med förslaget att höja minimistraffet för våldtäkt till tre års fängelse. Utöver det läggs ett pärlband av förslag fram om skärpta straff och tilltäppta luckor i sexualbrotten (SOU 2021:43). Samtidigt visar graden av åtal och fällande domar på sagda område på skriande luckor i rättskedjan. Statistiken för åtal och fällande dom i våldtäktsmål är lägst bland alla våldsbrott.

I utredningen SOU 2021:43 Ett förstärkt skydd mot sexuella kränkningar framkommer motsatsvis ett sorts förklaring till denna både existens av våld i samhället och dess samtida icke-existens, illustrerat av avsaknaden av åtal och domar. Den uppsjö av tillvägagångssätt som gärningsmännen har och den uppsjö av olika sorters våld män utövar och som rätten därför måste krumbukta sig efter tycks aldrig sina. Mängden anmälda brott ökar också stadigt och allmänheten kräver handling.

Det paradoxala är alltså att samma befolkning där mängder av sexualbrott på mängder av sätt begås, där växer samtidigt ett allt hårdare fördömande från allmänheten av dessa brott.

Vi tror att denna kombination av flödande våld och repressiv straffrätt är farlig. Reaktionen på sikt kan mycket väl bli att feminismen lastas för en drakonisk rätt. Ändå har våldet har pågått och pågått under tiden.

Så vad krävs för att häva kräftgången?

Roks menar att det krävs en förändrad förståelse och en fördjupad diskussion om hur vi bör förstå mäns våld mot kvinnor. Vi menar att det ärende vi nu ställer staten till svars i på ett viktigt sätt illustrerar centrala glapp i förståelsen.

Bakom det fall som Roks driver står en kvinna som exploaterades i prostitution under många år av sin sambo. Utöver det fasansfulla i hennes situation redan så, fanns en rad sårbarhetsfaktorer, fysiska och psykiska. Dessa förvärrades förstås under vägens gång.

En av de frågor vi nu vill pröva är om koppleribrottet, som mannen dömdes för, kan antas implicera kvinnans egen medverkan, på det att straffvärdhetens för hans agerande sjunker. Det är nämligen så staten resonerar, att eftersom hon själv har givit sig i prostitution är hans kriminalitet – att under många års tid ha sålt henne till en mängd män – riktad mot staten och inte mot henne.

Vi kräver ett slut på denna acceptans för mäns våld mot kvinnor.

Vi kräver också att den tid som kvinnan har fått vänta på prövning i hovrätten – fem år – ska räknas som tortyr och omänsklig behandling.

I den bedömning som svenska domstolar har gjort är det istället mannen som har lidit skada av tidsutdräkten, straffvärdet för hans brott sätts därför ner. När så sker sätts också kvinnans skadestånd ner till noll. I slutänden fick alltså kvinnan leva i skräck för sin anmälda förövare under fem år medan han var i frihet men höll sig undan rättvisan, fem år under vilket hans lidande samtidigt ansågs motivera att hans brott bedömdes lindrigare och hennes skadestånd dömdes bort.

Om inte föreställningar synliggörs och utmanas som på djupet organiserar våra bedömningar av kvinnors och mäns ansvar och därmed deras rättigheter då kommer aldrig mäns våld mot kvinnor att bli annat än en försörjningscirkus för tusen blommande projekt och lika många statliga utredningar om skärpta straff.

Vi ser dock inga samtal om hur våldets förstås.

Vi ser istöllet en politik på fältet mäns våld mot kvinnor som krockar i fundamenten: Förslag som effektivt tar ut varandra läggs fram. Förslaget att frånta mammor bestämmande över sina barn när de söker sig till en kvinnojour, den tvångströja som läggs över kvinnojourernas boendeverksamhet, det könsneutrala språk som har använts på fältet länge nu och socialtjänstens ansvar för att arbeta med förövarna, är ett knippe förslag som effektivt slår undan benen för decenniers arbete mot mäns våld, oaktat vilka 40-punktsprogram som läggs fram. För i programmet saknas det som måste till om våldet någonsin ska få ett slut: En översyn över hur vi förstår våld och ett återinstallerande av kunskap om kön och våld som förbundna storheter.

På måndag ska staten försvara sig för hur de sett på hennes och hans ansvar och rätt i ett fall som rör allvarlig sexuella kränkningar och våldsamheter, involverande många hundra män över år. Samma måndag besvaras remissen till SOU 2021:43, Ett förstärkt skydd för sexuella kränkningar.

Vi ser en stat som silar myggen och sväljer kamelerna, men vars politik kan misstas för feminstisk tills den välts av de många män som gradvis upprörs av att betecknas som kriminella – dock utan att någonsin fällas eller låta sig hejdas av de nya lagarna. Låt oss ta ett större och mer välplanerat steg. Tillsätt en utredning som tar frågan om våldsförståelser på allvar. Utan stadig grund kan inga stora samhällsförändringar komma på plats.