Prostitution och människohandel för sexuella ändamål är vår tids slavhandel. Den globala sexindustrin sägs omsätta mer än världens samlade militärbudgetar tillsammans, och uppskattningsvis 20,9 miljoner människor världen över utnyttjas.

Det är starka, mörka krafter som tjänar stora pengar på att några av världens mest utsatta kvinnor och barn utnyttjas i sina hemländer, eller transporteras som handelsvaror världen över och hålls fångna och inspärrade som sexslavar. Samhället har ett stort ansvar att bekämpa den här brottsligheten, och att stödja och ta hand om de kvinnor som kommer till Sverige och säljs till svenska män. 

I den stora traffickinghärvan i Göteborg lurades elva rumänska kvinnor till Sverige med löften om jobb, men tvingades i stället till prostitution. När de inte träffade sexköpare hölls de inlåsta. Tre av kvinnorna vittnade mot hallickarna, och åtminstone en av de kvinnorna utsattes för både hot och våld vid återkomsten till Rumänien efter rättegången. Utredningen räknas som framgångsrik, samtliga sex åtalade män fälldes, om än inte alla för brottet människohandel. Men hur framgångsrik var den för brottsoffren – kvinnorna? Vad hände med dem efter polisens framgång?

Människohandel handlar om grov organiserad brottslighet. Det är av yttersta vikt att de kvinnor som törs träda fram och vittna mot sina våldsverkare får det skydd och stöd de är i behov av – inte bara fram till rättegångsdagen utan även efteråt. Roks vill se att det i dessa fall görs strukturerade hot- och riskbedömningar och att kvinnorna erbjuds adekvat stöd – och att de om de så önskar ska ha möjlighet att stanna i Sverige utan att skickas tillbaka mot deras vilja.

Sverige är bundet av internationella konventioner, såsom Europarådets konvention om bekämpande av människohandel. Enligt den ska den som utsatts för människohandel till att börja med ha rätt till 30 dagars reflektionsperiod. Under den tiden ska hon ha rätt till vård och skydd, tid att återhämta sig, rätt till information om möjliga alternativ samt tid att reflektera innan hon fattar beslut om eventuell medverkan i en rättegång. Därtill ska, enligt konventionen, ett eventuellt återvändande helst ske frivilligt, och med hänsyn till kvinnans rättigheter, säkerhet och värdighet.

Roks bild är tyvärr att i dag behandlas inte kvinnor som utsatts för människohandel för sexuella ändamål med den respekt som Europarådets konvention föreskriver. Polis och åklagare lägger stort fokus på att snabbt förhöra kvinnorna och få dem att medverka i polisutredningen, och alltför lite fokus på deras säkerhet och värdighet. Sverige är sämst i Norden när det gäller att tillämpa rätten till en reflektionsperiod. Detta måste förändras. Vi vill se säkert – med betoning på säkert – återvändande för de som vill, och möjlighet att stanna i Sverige för de som så önskar.

Människohandel för sexuella ändamål hör direkt ihop med andra former av prostitution, och Roks ser inte att det går att skilja mellan frivillig och ofrivillig prostitution. Därför vill vi att alla kvinnor, både i fall som gäller människohandel för sexuella ändamål, koppleri och brott mot sexköpslagen ska ges brottsofferstatus och få möjlighet till skadestånd för det brott de utsatts för.

Det är viktigt att sexköpslagen markerar att det är ett brott att köpa sig rätten till en annan människas kropp, men det är dags för Sverige att tydligare ta ställning för den som faktiskt utsätts för detta brott

Karin Svensson, ordförande i Roks