Debatt: Kvinnojourer i kris – på grund av upphandling

Nu stundar semestern och vi vet att fler kvinnor och barn än någonsin kommer att behöva vår verksamhets skydd och stöd.
Samtidigt står våra kvinnojourer inför den största krisen sedan verksamheterna startades.
Sedan en tid tillbaka rasar beläggningen på våra boenden. I en rundfrågning till jourerna uppgav mer än hälften en kraftig nedgång på antalet boendeplacerade kvinnor. Flera kvinnojourer står inför det akuta beslutet att behöva stänga sin viktiga verksamhet.
Situationen beror dessvärre inte på att behovet har avtagit – vår målsättning är att vi inte ska behövas så det hade vi hälsat med glädje. I stället är det kommuner som i allt större utsträckning väljer andra alternativ när en kvinna söker skydd från våld.

Ett av dessa alternativ är vandrarhem. Här placeras våldsutsatta kvinnor och ibland barn utan annat stöd än ett tak över huvudet. Allt för att spara pengar.
Ytterligare ett alternativ är de nya aktörer som fötts i kölvattnet av det avstannade flyktingmottagandet: Företag som tjänat pengar på flyktingboenden ser sig om efter nya klienter. Vi har märkt att de skjuter in sig på kvinnor och barn utsatta för mäns våld.


”Vi har vacker utsikt”, ”här finns skottsäkra rutor” eller ”vi hämtar dig när som helst med skjuts” är lockrop från dessa aktörer.
Vi som vet vad ett bra skydd och stöd till våldsutsatta kvinnor innebär kan bara med stigande oro och ilska se hur den sektor vi arbetat ideellt i under 40 år nu slås sönder. Vi ser hur socialtjänster runt om i landet väljer mellan oss och de privata alternativen som vore detta vilken marknad som helst. 

Vem hade kunnat tro det när kvinnor startade de första jourerna för 40 år sedan, att privata aktörer skulle tjäna pengar på kvinnors behov av att fly mäns våld?

Dilemmat stannar dock inte vid den etiska frågan om huruvida det är riktigt att göra vinst på ett samhällsproblem så till den grad skapat av frivilliga aktörer (det vill säga, av män som väljer att slå fast de bara skulle kunna låta bli) och där kvinnors våldsutsatta kroppar åter blir något att göra pengar på.

För våldsutsatta kvinnor och barn är den utveckling vi ser ett svek av oerhörda mått. Den kraft som kvinnor kunnat hämta inom vår verksamhet för att gå vidare i sina liv är enorm. Den kan inte mätas i pengar. Den kunskap vi möter våra stödsökande med är framvuxen ur 40 års samlad kvinnojourserfarenhet. Det är också vi som ur möten med de våldsutsatta kvinnorna formulerat centrala delar av den kunskap och de politiska krav som placerat Sverige i täten för arbetet mot mäns våld mot kvinnor i världen.
Det är kvinnojourerna och tjejjourerna som har sett våldets normalisering, det sexuella våldets konsekvenser, hur allt våld hänger samman och hur barnen påverkas. Det är vi som möter och lyssnar, det är ur dessa möten som stora delar av samhällets kunskap, genom vår försorg, har vuxit fram. Vi är samhällets öra mot denna grupp och den absoluta spjutspetsen mot våldet.

När nu socialtjänsten i olika kommuner väljer att placera kvinnor på billiga boende för att spara pengar, eller på framväxande privata aktörers boenden som skyltar med smidiga avtal för hämtning med bil och annat en ideell aktör kan matcha, men bortser från den mycket stora kunskap vi möter kvinnorna med och det omfattande stöd vi ger till kvinnor och barn inom kvinnojourernas boenden, är det ett slag mot kvinnorörelsen absoluta centrum. Därtill sker detta med, vad det tycks, en gäspning. ”Ni får väl marknadsföra er bättre”, blev svaret i ett av de samtal som förts med politiker på kommunal nivå.

Roks kräver att regeringen fredar området skyddade boenden från att utsättas för marknadskonkurrens och därigenom säkrar jourernas kunskapsburna verksamhet. Roks kräver att kommunernas socialnämnder, exempelvis genom att sluta IOP-avtal med kvinnojourerna, tar sitt ansvar för kvinnor och barn som flyr mäns våld. De ska mötas av kunskap, förståelse och lyssnande och all den kompetens vi har samlat under 40 års arbete mot våld.
Kapa inte rötterna till den svenska kvinnorörelsens arbete mot våld!
Konsekvenserna skulle märkas i hela samhället. Vi är en så kallat röstbärande rörelse vars närvaro påverkar samhället i stort. I dagens politiska klimat med växande chauvinism, ökad porrkonsumtion och ett våld som ser ut att eskalera, behövs vi mer än någonsin.
 

Jenny Westerstrand, ordförande Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige

 

Debattartikel publicerad 29 juni 2018 i ETC