Tänk dig att du och dina barn utsatts för våld av din partner (oftast, men inte alltid en man). Till slut får du nog, du bestämmer dig för skilja dig. Du vet att samhället kommer att erbjuda skydd och hjälp, du och dina barn är ju utsatta för ett brott. Det blir en vårdnadsprocess. Du och barnen vittnar om våld och maktutövande. Så kommer domen: gemensam vårdnad. (Alternativt enskild vårdnad med umgängesrätt.) Era liv rasar samman.

Hur kan samhället tillåta att en våldsam förälder får fortsätta att träffa sina barn? Hur garan­terar man barnens säkerhet? Hur garanterar man att mamman inte utsätts för fortsatta hot, maktutövning och kontroll från ex-partnern?

Roks erfarenhet är att tingsrätterna är benägna att betrakta mammans våldsanmälan som mindre trovärdig om det samtidigt pågår en vårdnadstvist. Detta för att det finns en fördom som saknar stöd i forskningen att mammor i vårdnadsärenden riktar falska anklagelser mot pappor av strategiska skäl.

Mammor anklagas dessutom ofta av pappor för att vara psykiskt instabila och inte kan ta hand om sina barn. Vår erfarenhet är även att man tar större hänsyn till pappornas behov och rätt till barnet än det skydd och stöd som mamman och barnet behöver då de varit utsatta för våld. Detta bekräftas i nya rapporten ”Våld & Vårdnad” framtagen på uppdrag av Roks av juristen Eva Diesen som undervisar om relationsvåld och sexualbrott vid Stockholms universitet.

Problemet är inte nytt. Roks kvinno- och tjej­jourer har kämpat med denna fråga i över 30 år. Vår långa erfarenhet är att domstolarna tenderar att vara försonliga mot våldsamma män och att det ofta är pappornas intressen som står i fokus vid domstols­prövningen, inte barnens. Man går sällan in på vilket våld kvinnan och barnet blivit utsatta för och missar därmed vilka konsekvenser det har fått.

Allt ­fokus ligger i stället på att föräldrarna ska hitta en samförståndslösning, utan djupare analys av hur barnets bästa ska tillgodoses. Schablontolkningen av ”barnets bästa” anses då ofta vara att föräldrarna kommer överens, kan fortsätta att umgås och att barnet får ha kontakt med båda föräldrarna.

Det finns vanligtvis bra underlag som dom­stolarna väljer att bortse ifrån. Kommunernas familje­rätter gör till exempel oftast en utredning om barnet, men domstolarna tar inte alltid hänsyn till det våld som barnet upplevt eller att barnet själv säger att hen inte vill träffa pappan.

Vår erfarenhet är att en viss domstol kan lyssna på ett fyraårigt barn som har svårt att uttrycka sig, medan en ­annan domstol ignorerar berättelsen från en 15-åring som rymt hemifrån av rädsla för sin pappa. Det blir ett lotteri vilken kommun man råkar bo i, vilken domstol man hamnar i och vilken kunskap de har. Detta är rättsosäkert och därmed fullständigt oacceptabelt. Att detta stämmer stöds bland annat av en avhandling, ”Ofridstid. Fäders våld, staten och den separerade familjen” från Uppsala universitet som Linnéa Bruno, doktor i sociologi, har skrivit.

Roks anser att det är dags för rättsväsendet att ­börja ta varje anmälan om mäns våld mot kvinnor på allvar. Och, om det samtidigt pågår en vårdnadsprocess, sätta barnens säkerhet framför pappors umgängeskrav i stället för att låta sig vilseledas av unkna fördomar.

Det framgår i Föräldrabalken att varje beslut om vårdnad, boende och umgänge ska vara grundat på barnets bästa. Lagen finns alltså, men domstolarna följer den långt ifrån alltid.

Roks kräver:

• Att samtliga domstolar måste genomgå kvalificerad utbildning om mäns våld mot kvinnor, tjejer och barn.

• Att barnets rätt att skyddas mot våld från en vårdnadshavare alltid måste gå före vårdnads­havarens rätt till barnet. Barn ska slippa påtvingat umgänge med en våldsam förälder. Detta är att värna barnets bästa.

• Att Sverige följer Norges goda exempel om barnkonventionen som blivit lag. Där måste barnets vilja i vårdnadsprocesser redovisas från sju års ålder och när domen är klar, måste domare och barnpsykolog förklara den för barnet efteråt.

• Att även barn får rätt till ett eget juridiskt ombud i vårdnadsprocesser, precis som de har rätt till när det handlar om brott av närstående eller LVU. Det är inkonsekvent att så inte sker även vid vårdnadsprocesser.

Zozan Inci, ordförande Roks

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige