Om en kvinna vaknar av att en man trängt in i henne står det klart att hon inte gett sitt samtycke. Men om mannen är hennes make eller sambo och kvinnan låtsas njuta medan han fullbordar akten, skulle hon då kunna hävda att samlaget skett utan samtycke? Eller när pojkvännen tjatat sig till sex med tjejen och hon slutligen ger med sig – är detta medgivande likställt med samtycke

Efter över 30 års erfarenhet av mäns våld mot kvinnor vet våra tjejjourer och kvinnojourer att spelat samtycke till sex är en överlevnadsstrategi. Det är till och med så vanligt att många tjejer och kvinnor inte ens reflekterar över i vad mån de utsätts för sexuellt våld eftersom samtycket går ut på att undvika ännu mer fysiskt och psykiskt våld.

Den lag om samtycke vid sex som snart lär klubbas igenom tycks emellertid främst utgå från situationer där den våldsutsatta är relativt obekant med förövaren. Därför lyckas den inte täcka det våld som förekommer till vardags, inom hemmets väggar. Det är ett våld som förbjöds enligt lag så sent som 1965, men som ännu verkar leva kvar som en underförstådd manlig rättighet. Det är ett våld som hånskrattar åt kraven på samtycke, eftersom detta våld bär på patriarkatets urgamla anor och aldrig skulle drömma om att först fråga om lov. Det är ett våld vars stora utbredning inte bara är känd av oss som ser skadorna det orsakat hos tjejer och kvinnor som söker upp våra jourer, utan som också belagts inom vedertagen forskning och borde vara allmängods vid det här laget. Ändå är det detta våld som gärna förbises i medierapporteringen och i den offentliga debatten. 

Varför är det så svårt att ta till sig kunskapen om att mäns våld mot kvinnor och tjejer finns mitt ibland oss och att sexuellt våld i de allra flesta fall är en del av det? Varför beskrivs våldtäkter som något kvinnor och tjejer kan undvika, bara de låter bli att gå ensamma genom en mörk park, följa med okända män hem, supa sig redlösa eller besöka festivaler? Varför ser vi hellre våldtäktsmannen som en extrem avvikare än som en granne, släkting eller arbetskamrat – en av alla de män som anser att det är fruns eller flickvännens skyldighet att underkasta sig hans vilja att ha sex.

Kan det ljumma intresset för normaliserade sexövergrepp i nära relationer rentav ha att göra med själva dess omfattning? Är risken för igenkänning för stor? Om detta våld gjordes tydligt, skulle då skammen komma krypande hos de män som slås av insikten att de själva kan ha tvingat sig till sex med en nuvarande eller tidigare partner som inte vågat eller kunnat göra motstånd? Om detta kan vi bara spekulera.

Skrämmande verklig är dock den skam som våra jourtjejer och jourkvinnor möter så gott som dagligen, fastän det kan ta åratal för de utsatta att sätta ord på den. Skammen fylls ständigt på när deras rädsla för att trotsa mannen och göra motstånd istället tolkas som samtycke, fastän det egentligen rört sig om påtvingat samtycke. 

Därför blir samtyckeslagen ett alltför trubbigt instrument för att kunna nå den stora grupp kvinnor och tjejer som utsätts för normaliserat sexuellt våld i den intima sfären. För dem kan ett nej till sex betyda ett ja till ännu grövre våld. 

Därför vill vi att denna unika och etablerade jourkunskap, som utvunnits i direkt samspel med de våldsutsatta, också ska beaktas när polis och rättsväsende har att ta ställning till huruvida en sexuell handling ägt rum under samtycke. 

För även samtycket kan ha skett med tvång.

Zozan Inci, ordförande Roks