Alexandra Pascalidou får utmärkelsen Årets Kvinnogärning

Årets kvinnogärning
Varje år delar Roks ut urmärkelsen Årets kvinnogärning på Internationella kvinnodagen 8 mars. Utmärkelsen går till "någon som genom en anmärkningsvärd och signifikant gärning har bidragit till att mäns våld mot kvinnor lyfts fram i ljuset och visat att denna verklighet, som alltför många kvinnor lever i, också går att förändra".

Alexandra Pascalidou tilldelas priset för att hon under många år stått upp för kvinnors och tjejers rätt. När tiderna hårdnat har Alexandras röst inte blivit svagare - utan ökat i styrka, klarhet och mod. Genom att röra sig över länder, regioner, städer och stadsdelar har Alexandra Pascalidou i sin gärning sett och gett röst åt kvinnor som annars sällan hörs tala om det de ser, vet och upplever.

I sin bok ”Mammorna” skildrar Alexandra Pascalidou med mod och kärlek, men utan sentimentalitet, mödrars liv, med och i närheten av mäns våld och i våldets konsekvenser. Alexandra Pascalidou låter mödrarna tala och fram träder ett mönster av olika sorters marginalisering, men också en enorm styrka och klara blickar på en värld och ett samhälle, som dessvärre många gånger tittar bort.

Alexandra Pascalidou är med sitt engagemang en förebild i ett hårdnande samhällsklimat.


Grattis till Årets kvinnogärning! Hur känns det just nu?

- Jag blir glad och rörd, säger Alexandra Pascalidou.

Du har ju redan fått många priser och utmärkelser. Vad betyder det för dig att få Roks utmärkelse?

- Priset är ett kvitto på att människor som kämpar för flickors och kvinnors rättigheter ser och erkänner min kamp och mitt arbete. I dessa motvindar och uppförsbackar kommer priset som en vindpust i ryggen. Jag gläds över att ni ser att jag ser de osynliggjorda kvinnorna, mammorna, systrarna. Jag hoppas få möjlighet att fortsätta ge dessa kvinnor längst ner i samhällets hierarkier röster, namn och ansikten. För det är inte självklart.

Hur ser ditt engagemang i just Roks frågor?

- Jag kommer från ett matriarkat av maktlösa, fattiga men starka kvinnor i Grekland och Rinkeby som fått offra mycket. Kvinnor som genom generationerna har lidit i tystnad. Kvinnorna i min släkt och närhet har utsatts för orättvisor, våld och förtryck samtidigt som de saknat skyddsnät . Kampen för jämlikhet och frihet är för mig lika självklar som att andas. Jag växte upp i ett hem där våldet och vanmakten var ständigt närvarande och redan som liten drömde jag om att en dag göra skillnad.

- Jag har varit engagerad i bland annat Terrafem sedan det bildades och även i Kvinna till Kvinna, och jag reser världen runt för att mobilisera mot misogynin. Nu senast för Nordiska Ministerrådet på en turné om #metoo från Grönland till Island och Färöarna, Åland och Danmark och Finland. Snart åker jag till New York för att leda samtal om #metoo med UN Womens chef, Islands premiärminister och jordbruksarbetande kvinnor. Som ambassadör för Kvinna till Kvinna har jag besökt skyddsboenden för misshandlade kvinnor från Georgien till Gaza och insett att problemet måste bekämpas över alla gränser och på alla fronter.

Ser du dig som journalist eller som aktivist? Eller kan man vara både och?

- Journalistiken har etiska regler och public service har sändningstillstånd som kräver att vi tar ställning för demokrati. Som journalist är man ju demokratins grindvakt. Mitt mål med min journalistik och mitt författarskap är att synliggöra de osynliggjorda, att ge de ohörda röster, att humanisera de avhumaniserade. Jag vill så frön av förståelse. Som medborgare och medmänniska har vi alla också ett ansvar att bekämpa våld och förtryck och försvara mänskliga rättigheter. Så för mig finns ingen motsättning, utan det ena förutsätter det andra.

Varför valde du att skriva en bok om mödrar?

- För att ingen annan skrev om dem. För att jag ville läsa den boken. För att jag ville lyfta fram dessa människor som vet allt om våldet och det flerfaldiga förtrycket - det som börjar i hemmet trygga vrå och slutar i strukturer och tystnadskulturer eller blodpölar i asfalten.

Ser du tecken på att Metoorörelsen också spillt över på de kvinnor som du skriver om i din bok? Har de känt sig inkluderade eller exkluderade i kampen?

- Jag sammanställde ju en av världens första #metoo-böcker och i det arbetet saknade jag dessa kvinnors röster. Detta är så klart en fortsättning för att bryta tystnader och tabun. Att dokumentera kvinnors liv är en feministisk och humanistisk handling med tanke på hur dessa liv systematiskt raderats ur historien.

Vilka förändringar för utsatta kvinnors villkor står högst upp på din önskelista?

- Först och främst hoppas jag att kvinnor och deras barn ska leva fria från våld och förtryck. Oavsett om det handlar om hot och hat på nätet, könsstympning, våld i hederns namn eller statligt subventionerat våld. När jag skrev "Kaos- ett grekiskt krislexikon” fokuserade jag också på kvinnor som förlorat allt och hamnade i bordeller. Krisen ledde till att skyddsboenden stängde ner och de sociala skyddsnäten krackelerade. Och det drabbade främst kvinnor. Det är ofta en aspekt som försummas när fokus faller på siffror och statistik.

Hur ser du på framtiden?

- Med hopp och obändig optimism. Det här priset går inte bara till mig utan till alla mammor som kämpar, inte bara i min bok. Priset går till alla modiga kvinnor som driver frågorna och stör de patriarkala strukturerna som traditionellt förminskat, förnedrat och förtryckt kvinnor. Jag är optimistisk också för att jag ser fler män som axlar ansvar och ser att denna kamp är allas kamp.