Två riktningar kan skönjas: En öppet pappacentrerad strömning som bagatelliserar och osynliggör mäns våld och odlar stereotyper om kvinnor. Den har brutit fram med förfärande skärpa och kraft i myndighetsutredningar och rättspraxis under senare tid.

Mot detta (kan man tro) står en ökad betoning av individens rätt, inklusive barnets. En utredning har just lagts där barn som bevittnat pappans våld mot mamman (typiskt) föreslås bli betraktade som brottsoffer. En annan utredning ligger färdig som föreslår att barn ska ges egna placeringar på kvinnojourer när deras mammor flyr från en våldsam man och pappa.

Många välkomnar dessa utredningar, och det finns sådant som är bra och viktigt! Roks manar dock till följande vaksamhet:

Om pappor idag får vårdnaden, trots att de dömts för våld mot mamman, finns det starka skäl att tro att domstolarna har fortsatt att göra det som forskaren Maria Eriksson påtalade redan på 00-talet: de klarar inte att se mannen/pappan och våldet samtidigt. Ser de pappan ser de en god gestalt - den omsorgsaspirerande pappan är laddad med tusen plustecken i vårt våldsamt jämställda land. Ska domstolen se våldet krävs att de omvärderar denna man och pappa. Från god far till våldsam pappa.

Där tycks det finnas en kognitivt barriär. Domstolarna klarar inte klivet. Barnet och kvinnan betalar priset.

När nu ett barnfridsbrott införs, där det normativt anges att det skapas ett brottsoffer av det barn som tvingas bevittna pappans våld, då är risken uppenbar att kraven på bevisning följer samma kognitiva låsningar. För plötsligt ska inte bara bevisning föras om att mannen har misshandlat kvinnan, utan också om att han har förgått sig kriminellt mot barnet, vilket rimligen måste spela in i bedömningen av en vårdnadshavares kvaliteter.

Riskerar följden av barnfridsbrottet därför att bli ett ännu svårare läge för kvinnor i domstol, att få gehör för påståenden om våld från närstående män? Vi vet att anmälningar av brottet grov kvinnofridskränkning minskat av just dessa skäl.

Det är inget skäl att motsätta sig förslaget, men väl att höja vaksamheten kring hur det nya brottet påverkar rättsutvecklingen på fältet mäns våld mot kvinnor.

Den andra utredningen, SOU 2017:112 Ett fönster av möjligheter, som vill se att barn ges en egen placering på skyddade boenden när de kommer med sin mamma som flyr, kan på liknande sätt riskera att kroka i kulturella föreställningar om kön och våld där våldet osynliggörs och kvinnor görs ansvariga: Detta eftersom hela utredningen andas att boende på en jour utgör en mindre kris för barnet (alltså inte våldet, utan boendet på jour). Därför ska arrangemanget på kvinnojouren vara tip-top, kraven ställs höga på utrymme och nattvak mm.

Utöver att dessa krav i praktiken blir svåra att möta för många kvinnojourer, vars sedan 35 - 40 år långa verksamhet plötsligt anses inte möta barnets behov, hör vi också något annat, mycket oroande.

Vi tänker på kommentaren från den socialsekreterare som fick utredningen presenterad för sig och genast sa: Men så bra om barnet ges en egen placering, då kan vi ju placera det någon annanstans! Det finns kanske ett nätverk runt familjen, och barnet slipper bo på jouren.

Alla med kunskaper på fältet inser katastrofen i ett sådant tänkande.

Vi vill inte vara svartsynta men alla stjärnor står dessvärre rätt för att dessa utredningar ska ge effekter som inte tar fasta på det talade språket om barns rätt, utan istället krokar i den allt starkare strömmen av stereotyper om och misstroende mot mammor och där talet om barns rätt blir en öppnad yta för att dra undan mattan för en sammanhållen förståelse av våld. Istället - individer och underbara pappor.

Vi manar till kamp mot en utveckling som tar ifrån barn deras mammor och som stämplar våldsutsatta kvinnor som dåliga vårdnadshavare när de larmar om pappans våld och lyssnar till sina barn.

Roks fortsätter att kämpa för kvinnors, tjejers och barns rätt. Håll utkik till hösten efter våra konferenser om Våld och vårdnad. Håll lågan vid liv! Håll ut! Och behöver du hjälp och stöd eller vill engagera dig, kontakta någon av våra kvinnojourer eller tjejjourer. Vi ses i kampen!