Ett jämställt samhälle utan våld kan tyckas som en självklarhet. Rapporterna om våld, näthat, sexuella ofredanden samt offentliga rum där kvinnor kontrolleras av män har emellertid aldrig tidigare varit så många som nu. Under uppropet #MeToo vittnade tusentals kvinnor i sociala medier om sina erfarenheter och upprördheten har med rätta varit stor. Även om sexuella ofredande inte är något nytt kan diskussionerna bidra till ökad uppmärksamhet och medvetenhet om problemen. Risken är dock påtaglig att debatten som vanligt endast leder till vällovliga symbolhandlingar i form av nya armband och fler påkostade affischkampanjer etc. Alltså åtgärder som inte förändrar något i praktiken och därmed inte heller hotar någon.

Som en reaktion mot etablissemangets oförmåga att komma till rätta med våld mot kvinnor har det runt om i världen startats olika initiativ. I New York City och många andra amerikanska städer arbetar folkrörelsen Hollaback för att uppmärksamma kvinnors utsatthet på stadens gator. Kvinnor som utsätts för sexuella ofredanden uppmuntras att ta foton av gärningspersonen och ladda upp på nätet, medan vittnen uppmanas att ingripa för att stoppa trakasserierna. Även om vissa av de strategier som förespråkas (t.ex. “Bystander Intervention”) har visat sig ha viss brottsförebyggande effekt har rekommendationerna lett till ett ökat antal konfrontationer. Det har också bidragit till näthat och en större hotbild för både grundarna av Hollaback och för personer som delar med sig av sina erfarenheter.

Sedan 2014 finns ett liknande initiativ i Sverige kallat Huskurage, där grannar uppmanas att agera vid misstanke om våld i nära relation genom att ringa på dörren och fråga hur det står till för att därigenom förebygga eller förhindra den typen av våld. Bakom Huskurage finns en rad kommuner och fastighetsägare som sprider budskapet. Initiativet innehåller inslag som kan bidra till att öka medvetenheten om våld i nära relationer och skapa bättre förutsättningar för drabbade att få hjälp och stöd. Ett bra exempel är att fastighetsägare sätter upp information i trapphus med telefonnummer till kvinno- och brottsofferjourer. Vi ställer oss däremot mycket avvisande till uppmaningen att grannar ska ringa på dörren vid misstanke om våld i nära relation. Både forskning och kvinnojourernas långa erfarenhet visar nämligen att denna typ av ingripanden är fel och i vissa fall farliga.

På grund av de risker som är förknippade med ingripanden vid våld i nära relation visar forskning att poliser är i behov av särskild kunskap, extra träning samt måste göra hot- och riskbedömningar för att kunna agera professionellt. Hur ska grannar kunna agera på ett säkert sätt när poliser kan ha svårt att hantera de hotfulla situationer som lätt uppstår? Risken är påtaglig att fler kommer till skada när grannar följer kommunens och fastighetsägarens råd. 
En person som inte vet hur situationen ska hanteras riskerar dessutom att skapa en ännu farligare situation för den utsatta. Visst är det viktigt med civilkurage, men precis som vid olycksplatser är det primära att säkra att man själv är skyddad, för annars går det inte att hjälpa någon annan. Sedan ska polisen kontaktas för att få professionella till platsen. Först därefter handlar det om att hjälpa till efter förmåga. Den stora utmaningen i dagsläget är dessutom att grannar överhuvudtaget inte ringer till polisen vid misstanke.

Kommuner och fastighetsägare bör därför uppmana grannar att omedelbart ringa till polisen eftersom polisen har adekvat utbildning och vet hur denna typ av situationer ska hanteras. Det är också viktigt att utbilda grannar kring hur de ska agera i dessa situationer, både för sin egen och andras säkerhet. En sådan utbildning bör omfatta hur grannar ska kunna ge relevant information som hjälper polisen i arbetet med att förebygga och klara upp brott, t.ex. anteckna det man hör och ser med tidpunkter för observationerna samt i övrigt ge polisen viktig information, t.ex. om det finns barn i bostaden och om det finns kännedom om tidigare hot och våld. En lösning där grannar uppmanas att ta en del av polisens ansvar är inte vägen framåt vad gäller dessa komplexa och svårlösta samhällsproblem.

En utvärdering av ett pilotprojekt med införandet av Huskurage i Nacka polisområde i Stockholm visar dessutom att frågan om hur ”civilkurage” bäst mobiliseras är en betydligt mer komplex fråga än vad definitionen av att ha infört Huskurage ger sken av.

Helt klart är att Sverige står inför nya utmaningar där polisen inte längre ensamma kan lösa problemen med brott och otrygghet i samhället. Behovet av nya idéer och lösningar är därför stort. I detta sammanhang kan kommuner, näringslivet och, inte minst, ideella organisationer bidra med betydelsefulla insatser. Dessa insatser måste emellertid bygga på aktuell forskning och beprövade erfarenheter, annars är risken stor att arbetet blir kontraproduktivt och istället leder till fler problem och ökade konflikter.

Jenny Westerstrand, ordförande Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige

Henrik Belfrage, professor i kriminologi vid Linköpings universitet

Eva Kornhall, advokat

Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen tryggare Sverige

Christer Nyberg, fd kriminalkommissarie och studierektor vid Polishögskolan

Fakta

Det saknas svensk forskning om vilka risker som föreligger i samband med ingripanden vid våld i nära relationer, men internationella studier visar bland annat att:

Ingripanden i samband med våld i nära relationer är en av de vanligaste situationer där poliser blir skadade i USA

För att kunna agera professionellt och garantera säkerheten för alla inblandade måste det vara minst två poliser vid denna typ av ingripanden

De poliser som ingriper vid våld i nära relationer måste ha särskild kunskap och träning

Polisen måste dessutom göra registerslagningar samt genomföra en initial hot- och riskbedömning inför ett ingripande

Vidare visar forskning att kvinnor är mer benägna att ingripa vid våld i nära relationer, samtidigt som de löper större risk att skadas vid ett ingripande. Bakgrunden är att kvinnor ofta upplever situationer som mer hotfulla än män, och känner därmed ett större personligt ansvar för att ingripa.