Normaliseringsprocessen

Det normala våldet

Sociologiprofessorn Eva Lundgren har i sin forskning utarbetat en teoretisk modell som gör det lättare att förstå vad som händer i en misshandelsrelation och varför den kvinnliga parten med tiden tolererar allt värre kränkningar och övergrepp.

Teorin kallas normaliseringsprocessen och är ett etablerat begrepp bland forskare och praktiker som möter våldsutsatta kvinnor.

Förenklat kan normaliseringsprocessen beskrivas som kvinnans försök att anpassa sig efter mannens försök att upprätthålla och utöka kontrollen av henne.

Det som från början kanske yttrade sig som en hotfull blick, straffande tystnad eller en elak kommentar utvecklas gradvis till olagliga handlingar som sexuella övergrepp, slag och sparkar, stryptag och inlåsning. Under tiden har den kvinnliga partens uppfattning om vad som är rätt och fel successivt förskjutits mot en acceptans av det hon tidigare skulle ha protesterat mot. Gränserna suddas ut alltmer och i takt med att mannen isolerar henne bit för bit från hennes sociala nätverk kan hon inte heller få någon yttre bekräftelse på att de skador han tillfogar henne strider mot både lagen och hennes mänskliga rättigheter.

Så småningom kontrollerar mannen sin partner i så hög utsträckning att hon tagit över hans kvinnosyn och införlivat den med sin självbild. Det är i det stadiet kvinnan blir övertygad om att hon gjort sig förtjänt av våldet och kränkningarna och blotta tanken på att ta sig ur relationen ter sig absurd.

Mannen gör sig till Gud

De tre mest avgörande inslagen i normaliseringsprocessen är:

Gränser förskjuts och utplånas. Allt det som kännetecknar en människas integritet gör mannen i en våldsrelation intrång i. Det kan gälla rätten att välja hur hon vill använda sina pengar, att ha egna fritidsintressen, hålla liv i relationer med vänner, släkt och studie- eller arbetskamrater, klädstil och annat som ingår i livets dagliga vanor. Det handlar om rätten till en privat zon, kunna tala ostört i telefon, ha egna lösenord till olika digitala konton, öppna sin egen post etcetera. Det gäller också kroppsliga gränser, exempelvis när och hur hon vill bli smekt eller ha sex, närings- och sömnbehov med mera.

När mannen gång på gång kliver över de gränser en kvinna hade då han först träffade henne har till sist hela hennes livsutrymme invaderats.

Resultat: Kvinnan kan inte längre själv urskilja var hennes gränser går. Mannen har skaffat sig rätten att definiera hennes behov. Han äger hennes livsrum.

Isolering. För en man som vill kontrollera sin partner är det nödvändigt att skärma av henne från omgivningen. I takt med att speglingarna och intrycken utifrån knappas in får mannens våld allt friare spelrum. I samma takt undviker den våldsutsatta kvinnan socialt umgänge, eftersom hon börjat frukta att även utomstående kommer att betrakta henne som en dålig kvinna som måste korrigeras med våld.

Resultat: Mannen blir kvinnans ende referenspunkt. Hans kontroll utökas till att också gälla hennes åsikter, värderingar och normer. Han avgör vad som är gott och vad som är ont.

Växling mellan våld och värme. Att visa upp två helt motsatta sidor inför andra skapar alltid förvirring. Det gamla förhörstricket ”Good cop/bad cop” är ett välkänt exempel på denna teknik, liksom Stockholmssyndromet. Kvinnor i misshandelrelationer talar ofta om mannens dubbelnatur (Dr Jekyll och Mr Hyde). Ju mer isolerad kvinnan blir, desto tacksammare blir hon också över de tillfällen då mannen ger henne ömhetsbevis. Det blir han som tröstar henne för de missgärningar han själv utsatt henne för.

Resultat: Kvinnan blir känslomässigt beroende av våldsverkaren, eftersom bara han kan avgöra hur hon ska må. Mannen blir Gud.

Normalisering av våld är en kvinnlig överlevnadsstrategi

Normaliseringsprocessens gradvisa utplåning av kvinnans självkänsla och identitet är ett resultat av både kvinnans och mannens strategier. För mannens del är en viktig effekt av misshandeln att han uppnår kontroll. Dels en kortsiktig kontroll som utövas via själva våldshändelserna, dels den mer långsiktiga kontrollen som består av kontinuerlig hjärntvätt.

Våldet behöver till slut inte ens utövas, utan det räcker att både kvinnan och mannen vet att om hon inte fogar sig så kan han ta till våld och skapa fysisk smärta, rentav döda henne. Det kan kallas för latent våld.

Även om kvinnan har normaliserat våldet är det inget hon trivs med. För att stå ut kan människor normalisera även det som de vet är skadligt. Det är viktigt att komma ihåg att alla kvinnor hittar strategier för att klara av vardagen, som i ett utifrånperspektiv kan vara svåra att förstå, men som för kvinnan utgör val och bedömningar utifrån det snäva handlingsutrymme hon har kvar. För kvinnan handlar normaliseringsprocessen om överlevnads- och anpassningsstrategier.

Ingen kvinna vill bli misshandlad!