Jag heter Zozan och är inte bara en medsyster till dig. Jag är också ordförande för Roks som driver kvinno- och tjejjourer och skyddade boenden över hela landet.

Tyvärr är din död inte unik i sin vidrighet. Varje år mördas mellan 17 och 20 kvinnor i Sverige på grund av att en man slår ihjäl dem.

Enligt Carin Götblad, före detta nationell samordnare för våld i nära relationer, numera regionpolischef, är det fler än som dödas i gänguppgörelser varje år, men dessa dödsfall får betydligt mindre uppmärksamhet

Den 7 juni somnade du in efter tre dygn i respirator. Enligt polis och sjukhuspersonal beskrivs det våld som du blev utsatt för som ”det värsta de sett”. Du var så illa tilltygad att det knappt gick att identifiera dig.

Den 6 oktober började rättegången mot mannen som tog ditt liv. Mannen har erkänt att han misshandlat dig men inte hade som uppsåt att döda. Många undrar hur det kunde gå så snett.

Trots att polisens riskbedömning visade att mannen är livsfarlig, togs situationen inte på allvar. Det är tyvärr inte heller unikt. Du sökte dig till polisen för att få hjälp. Dagen efter ringde du upp för att berätta mer, antagligen för att du tänkte att du äntligen, med polisens hjälp, skulle kunna bli fri från våldsverkaren.

Men när du desperat försökte få tag i dem, fick du inget svar. Istället gick du till polisstationen och drog tillbaka din anmälan.

Den första kontakten med polisen är ytterst viktig och många gånger avgör det om kvinnan vill fortsätta ingå i förundersökningen. Bidrar man som polis eller myndighet till minsta lilla känsla av osäkerhet eller otrygghet förlorar kvinnan ofta hoppet och tilliten. Många våldsverkare hotar nämligen med att ta livet av kvinnorna om de samarbetar med polisen. Därför är det inte ovanligt att kvinnan väljer att ta tillbaka sin anmälan och stanna kvar hos mannen som misshandlar. Så ska det inte vara.

När rättsväsendet misstänker att någon drar tillbaka sin polisanmälan på grund av rädsla, måste samarbetet mellan myndigheter fungera mer än någonsin. Det är ytterst viktigt att man tar kvinnans berättelse på allvar och skyddar henne, familjen – och husdjuren (en hund i ditt fall).

Nu riktas massiv kritik mot de som kunde gjort skillnad. Och det är inte ovanligt att myndigheter och rättsväsende går i försvar så fort de blir kritiserade. Men det är dags att ta ansvar för det våld som kvinnor, tjejer och barn utsätts för.

Det är dags för samhället att sluta spekulera i vad som hade kunnat göras bättre så fort en kvinna blir mördad av en man. Det är dags att agera! Det är oftast inte fel på våra lagar. Men de måste användas på rätt sätt innan vi drar slutsatsen att det är lagarna det är fel på.

Kära Lotta. Jag önskar att du hade kommit i kontakt med någon av våra kvinnojourer. Och jag önskar att socialtjänsten eller polisen hade upplyst dig om att det visst finns jourhem åt våldsutsattas husdjur under tiden som kvinnan bor på skyddat boende.

Vi på Roks kommer att fortsätta kämpa och se till att uppnå det mål som vi har strävat efter i 32 år, nämligen en värld där kvinnor lever fria från våld och förtryck. Om det så krävs 32 år till kommer vi inte att ge upp. Det kommer aldrig att hjälpa dig. Men förhoppningsvis många, många andra kvinnor som annars skulle riskera att gå samma öde till mötes som du.

Med systerliga hälsningar,

Zozan Inci, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige