HUNDRA ÅR AV KAMP

Läs Tjejjouren.se:s Carin Göranssons tal på Kvinnodagen
Södermalms torg, 8:e mars 2010

Jag heter Carin Göransson och är koordinator för Tjejjouren.se, den nationella tjejjoursportal som lanseras idag. Tjejjouren.se vänder sig till alla som identifierar sig som tjejer och är ett samarbete mellan Sveriges 60 tjejjourer. Idag firas lanseringen och den internationella kvinnodagen av jourer i hela Sverige.

Flera av dem finns här ikväll. Och i Stockholm, Eslöv, Norrköping, Eskilstuna, Västerås, Katrineholm, Uppsala och Lidköping vakar tjejjourerna hela natten för att hålla jour i 24 timmar. De gör det utan betalning, på sin fritid, för att alla Sveriges 530 742 unga tjejer ska kunna få kontakt med en tjejjour.
Ändå jobbar många jourer i motvind. År 2007 fick Stjärnjouren i Sundbyberg sitt bidrag från kommunen sänkt från 40 000 kronor för ett år till 5 000 kronor. Samma år fick jouren samma kommuns jämställdhetspris. Jämställdheten prisas men får inte kosta.

Det är en ständig kamp att finansiera verksamheten, trots att det ofta är små summor som söks för att kunna ha jour, hålla i dramaworkshops eller besöka skolor.  Och trots att tjejjourerna sliter gratis på sin fritid för att prata med unga tjejer som utsatts för våld, skadar sig själva eller lider av ångest är en av de vanligaste frågor som ställs till tjejjourerna, från medier och allmänhet, vad de gör för de unga killarna. Det finns ett gap mellan de resurser som satsas på tjejjourerna och det ansvar som krävs av dem.

Sveriges tjejjourer är bara ett uttryck för den feministiska kampen, bara ett exempel på hur de maktstrukturer som begränsar våra liv utmanas och bekämpas. Men det är ett väldigt bra exempel. På att feminismen är spretig och brokig, full av queerfeminister, radikalfeminister, liberalfeminister, marxistiska feminister och tusen andra.  Ett exempel på att feminismen inte bara avhandlas på universiteten utan är en enorm rörelse med tusentals rötter runtom i landet och världen. Tjejjoursrörelsen är ett exempel på att feminismen inte är död. Feminismen lever och sprattlar som ett nyfött barn, trots sin höga ålder.

Samtidigt är tjejjourerna ett exempel på att solen inte alltid lyser på feminismen, och att den måste kämpa för att vinna ny mark. Många vill dela ut jämställdhetspris men vänder ryggen när det kommer till att försvara frågorna, satsa pengar eller prioritera.
Idag fyller internationella kvinnodagen hundra år. Under de hundra åren har kvinnor fått rösträtt, äktenskapet har öppnats för såväl tvåkönade som samkönade par och misshandel mot kvinnor är olagligt; oavsett var det sker. Segrarna är många.

Men vi har också mött bakslag. När Feministiskt initiativ startade, utsattes de för en häxjakt som visade att de feministiska frågorna inte ligger alla varmt om hjärtat. I Nicaragua har man infört ett totalförbud mot abort, med hot om långa fängelsestraff för läkare och patient. I Iran kämpar den feministiska rörelsen för att överhuvudtaget få finnas. Och i Sverige måste transsexuella som ska korrigera sitt kön fortfarande genomgå sterilisering. Lagen och vården slår vakt om att könskategorierna inte luckras upp alltför mycket. Kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män.
Feministiska segrar varvas med bakslag. Historien följer inte en rak linje från dåligt till bättre och vidare till bäst. Det inser vi om vi tittar hundra år bakåt i tiden. Om hundra år kommer men säkert konstatera samma sak.

Därför gäller det att aldrig sänka garden eller sluta vakta den mark vi har vunnit. Vi måste fortsätta kämpa och hylla kampen som vi gör idag. Se kampen i sig som en seger och hundraårsjubileet som en injektion av kraft och energi. Låt oss fortsätta vara en bred och spretig rörelse, som bråkar inåt och utåt och aldrig upphör att förändras och utvecklas med tidens gång. Låt oss kämpa i hundra år till!